cissisundberg

Hittade det här inlägget på http://ceciliasbikt.se Tyckte det var så fint så var tvungen att kopiera det. Hoppas ni tar er tid att läsa det. Det får en att tänka till, hon har så rätt.

"Jag tänkte faktiskt skriva ett inlägg om denna helgs motsats. Om något som är ganska fult att prata om; nämligen om ensamhet. Nu är jag lyckligt lottad med att vara tillsammans med någon som älskar och bryr sig om mig, att ha fått en bästis i vuxen ålder som man pratar med flera gånger om dagen, ett fint kompisgäng från Egoboost- tiden och dessutom har jag tagit upp kontakten med flera gamla barndomskompisar. Relationen med min familj och mina systerbarn blir också bara bättre och bättre.

Men så har det inte alltid varit. För bara 3 år sedan var mitt liv helt annorlunda.  Jag går tillbaka i bloggen och läser, och våren 2010 mådde jag inte bra, även om så klart inläggen är sådär ”blogg-glättiga” som de ofta är. Jag skulle få mina första panikångestattacker den sommaren. Jag skulle tvingas sluta jobba med Maskrosbarn eftersom det fick mig att må dåligt, samtidigt som det hade varit min stora trygghet och gemenskap under två års tid. Jag började på Tollare folkhögskola och fick inga vänner i klassen. Det var fruktansvärt att verkligen inte passa in, utan att kunna göra något åt det. Jag som alltid varit otroligt social, blev plötsligt den där som inte hade någon att äta lunch med. Just på folkhögskola är gemenskapen så viktig och det var nästan som ett kollektiv med bara 12 stycken i klassen, och flera som också bodde på skolan. Jag spelade oberörd men led varje dag. Dessutom hade jag ganska nyligen brutit upp från ett väldigt dåligt förhållande, var olyckligt kär i en annan och bara längtade efter kärlek.

Så här skrev jag i januari 2010: ”Jag vet att jag har vänner och att jag har ett socialt liv. Det är inte det. Men jag saknar någon att verkligen dela mina innersta tankar med. För jag tänker så mycket hela tiden. Och jag vet att ingen orkar höra på allt. Dessutom är det lättare att prata skit med folk än att be om hjälp. Men ensam är inte stark. Ensam är så jävla liten.”

I samband med detta gick jag till en kurator och jag brukade bara sitta hela timmen och gråta besinningslöst i hennes fåtölj.

Året efter började jag på Egoboost Magazine och träffade Gustav. Jag kom på vad jag ville jobba med och fick en efterlängtad gemenskap på tidningen. Det började gå åt rätt håll (även om jag upplevt väldigt mycket ångest och snudd på utbrändhet sen dess också). Grejen är att jag inte sjunker lika djupt ner i dag eftersom det finns folk på vägen som fångar upp mig. Som älskar mig precis som jag är. Dessutom har jag genom terapi (och livet..) lärt känna mig själv bättre och är inte alls lika hård mot mig själv.

Jag vet inte riktigt vad jag vill komma med detta inlägg, vill inte ge ”10 tips för att slippa vara ensam!” för det är inte så enkelt. Vill nog bara säga det här: Ensamhet är en känsla, även om andra ser dig som super-social så är ensamhet en subjektiv känsla. Att inte ha en självklar person att ringa och hulk-gråta för, är ensamhet för mig. Alla kan hamna där och det är helt OKEJ. Man får länga efter kärlek, äkta vänskap och gemenskap. Det är inte så jävla enkelt även om det verkar som att precis alla andra har det (det har dem inte). Sedan vill jag säga att det handlar också om att våga visa sig sårbar. Det är först när man släpper in folk på riktigt som man kan få äkta vänskap tillbaka. Och att man måste göra sig av med sina destruktiva relationer för att få plats med nya, fina och sunda relationer. Om jag fortfarande hade släpat runt på den där idiot-killen i dag hade jag aldrig träffat Gustav. Så ibland krävs det helt enkelt jobbiga förändringar för att börja må bättre."